Johan Almenberg: Utgå ifrån behoven, inte tekniken i sig

Tack för inbjudan att komma hit och säga några ord. Jag tänkte använda tillfället för att dela några tankar med er, apropå den genomgripande tekniska utveckling som pågår och som förstås också påverkar finanssektorn.

Många upplever det som utmanande att hänga med i förändringarna, både vad gäller tekniken och språket. Vi möter dagligen nyheter om artificiell intelligens (AI). Men vi ställs också inför begrepp som kryptotillgångar, distribuerade liggare, decentraliserad finans, tokenisering och smarta kontrakt.

När nyhetstempot är högt kan det vara bra att stanna upp och tänka efter. Inte kring vad tekniken kan uträtta, utan hur vi vill att den ska prägla framtidens finansiella system. 

Finansiell verksamhet är ett medel, inte ett mål. För de flesta människor handlar det om vardagsnära behov av att spara, låna, försäkra och betala. För företag att finansiera verksamheter och hantera risker.

Det finansiella systemet fungerar bra ur samhällets perspektiv om det tillgodoser dessa behov på ett sätt som är bra både för köpare och säljare.

I Sverige i dag är finansiella tjänster i hög grad digitala. Både branschen och kunderna har varit bra på att anamma ny teknik. En sådan utveckling kräver att man också hittar sätt att inkludera de som har svårt att använda digitala tjänster. Där finns det mer att göra. Men för det mesta, och för de flesta, har förändringarna varit till det bättre, i den mening att tjänsterna har blivit billigare, snabbare och mer tillgängliga. Teknik och kundnytta står inte i motsats till varandra. Men det är inte heller självklart att de alltid drar åt samma håll. Låt mig utveckla.

Bara för att teknik kan ändra hur finansiella tjänster produceras och distribueras så innebär inte det att all teknisk innovation förbättrar det finansiella systemets grundfunktioner. Och det finns skäl att vara uppmärksam på vilket tankegods som följer med tekniken. Den mest avancerade teknikutvecklingen är koncentrerad till ett litet antal företag, som inte bara påverkar människors vardag utan också tidsandan.

Organisationer tar gärna inspiration från andra som uppfattas som framgångsrika och moderna. Det gäller inte bara teknik och arbetssätt, utan också språk, ideal och föreställningar om vad som är en bra verksamhet. Under 1980- och 1990-talen fick till exempel näringslivets sätt att tala om effektivitet, kunder och konkurrens ett stort genomslag för språk och styrprinciper långt utanför styrelserummen.

I dag kan vi vara inne i en period där det som styr tankarna är synen på teknik. En kritik som ibland framförs mot dominerande techbolag och deras företrädare är att de ger uttryck för en övertro på att komplexa problem kan reduceras till enkla sådana som nästan alltid har en teknisk lösning. Det här kallas ibland för techno-solutionism (1). Även om begreppet är tillspetsat finns det skäl att vara vaksam på företeelsen, så att vi inte okritiskt anammar ny teknik som lösningen på alla problem.

Vi bör inte heller okritiskt anamma jargongen runt den nya tekniken, där svagt definierade begrepp som decentraliserad finans eller smarta kontrakt annars kan få en oförtjänt positiv klang eller vara direkt missvisande (2). 

Ideal från techsektorn – decentralisering, snabbhet, friktionslöshet, personalisering, disruption, för att nämna några – stärker inte nödvändigtvis det finansiella systemets grundfunktioner.

Låt mig illustrera med några exempel.

I en uppsats från 2008 beskrivs det som är känt som Bitcoin. Den anonyma författaren visade på ett nytt sätt att med hjälp av en blockkedja förmedla betalningar mellan parter som inte litar på varandra, utan att använda en mellanhand såsom en bank. Det var en elegant lösning på ett teoretiskt problem.

Men kanske inte så mycket mer än så. Bitcoin är långsamt, och det kan man inte göra så mycket åt om man också vill upprätthålla decentralisering och säkerhet i modellen. Och den konsensusmekanism som allt bygger på, proof of work, kräver stora mängder energi, vilket är dåligt för miljön.

I ljuset av dessa praktiska realiteter måste man ställa sig frågan vad det är för ett behov som egentligen ska tillgodoses här. Ett modernt, konventionellt betalsystem förmedlar ju betalningar snabbt och normalt sett till en låg kostnad och med låg energiförbrukning. Sådana system bärs upp av mellanhänder, men det är inte uppenbart varför det är ett problem, i synnerhet om man utformar reglerna för sådan verksamhet på ett genomtänkt sätt.

Låt mig också ta ett mer generellt exempel. I många tekniska sammanhang är det tilltalande om saker går fort och friktionslöst. Apples Steve Jobs lär ha gillat Oracles Larry Ellisons privatjet så mycket att han lät beställa en likadan. Men med några små skillnader. I Ellisons flygplan hade dörrarna inne i kabinen två knappar, en för att öppna och en för att stänga. Det var en knapp för mycket för Steve Jobs. En och samma knapp kunde ju användas för båda syften.

Inom techvärlden är varje överflödigt klick en defekt som helst ska tas bort i nästa produktiteration. Men gäller det finansiella tjänster? Friktioner kan vara nyttiga kontrollstationer längs en transaktionskedja. Det är viktigt att de som tillhandahåller finansiella tjänster känner och förstår sina kunder. Det är därför ingen ”bugg” att det är svårare att bli kund i en bank än att bli kund i företag i andra branscher.

En återkommande tankefigur är att pengar borde röra sig så snabbt som möjligt. Det låter intuitivt riktigt, men för betalningar är snabbhet inte den enda egenskap som spelar roll. Finansinspektionen är inte motståndare till snabba betalningar. Men hastighet behöver balanseras mot andra egenskaper. Som att konsumenter och företag har kontroll över sina betalningar, att betalningsbedrägerier motverkas och att det finns förutsägbarhet när kritiska betalningar avgår och ankommer. Det finns alltså inget egenvärde i att pressa ner transaktionstiden till noll för alla betalningar. Grundkriteriet bör vara att det stärker det finansiella systemets grundfunktioner.

Eller ta det viktiga arbete som svenska banker bedriver för att skydda sina kunder mot betalningsbedrägerier med beloppsspärrar, tidsfördröjningar med mera. Här handlar det alltså om att lägga tillbaka friktioner i ett system där trösklarna hyvlats ner så långt att det ger upphov till nya sårbarheter. En annan fråga som diskuteras, senast i en statlig utredning, är om man ska ha tidsfördröjning vid utbetalning av konsumtionskrediter. Här handlar designproblemet alltså om att avsiktligt kasta in grus i maskineriet, i konsumentskyddande syfte (3).

Man bör också vara vaksam på när uppmärksamhetsekonomins logik blir ett normerande ideal. Många tillbringar i dag tid på digitala plattformar vars affärsmodell går ut på att fånga användarens uppmärksamhet så mycket det bara går, och tanka av användaren så mycket data som möjligt, i syfte att kunna sälja riktad digital marknadsföring.

Det är vad det är, och för företag verksamma i uppmärksamhetsekonomin kan det finnas en affärslogik i att maximera hur många minuter du spenderar på en viss app per dag.

Det är långt ifrån uppenbart att samma ideal kan eller bör tillämpas på finansiella tjänster. Självklart ska det inte uppfattas som ett gissel att använda finansiella tjänster, men det är viktigare att kunderna fattar beslut som är genomtänkta och inte gör transaktioner bara för att det är kul eller medryckande. Ett brett deltagande på aktiemarknaden är normalt sett bra för både spararna och kapitalmarknaden. Men det måste inte betyda att människor punktbevakar sina aktieportföljer och alltid står redo att göra snabba transaktioner i ljuset av de senaste ryktena eller trenderna.

Inom uppmärksamhetsekonomin genererar varje interaktion data som tillfaller plattformsägaren. Dessa data används i sin tur för att skapa flöden eller erbjuda tjänster som är anpassade till kunden, så kallad personalisering. Från kundens perspektiv kan det skapa möjlighet till anpassad rådgivning och bättre produktmatchning. Men samma information kan också användas för prisdiskriminering. Stora datamängder i kombination med avancerade AI-verktyg kan också förstärka företagens informationsövertag. Prisdiskriminering vid tillhandahållandet av finansiella tjänster är särskilt känsligt ur ett konsumentskyddsperspektiv eftersom många finansiella tjänster i praktiken är svåra att välja bort för konsumenter. 

För tydlighets skull vill jag understryka att det inte är något fel med snabbhet, enkelhet, engagemang eller personalisering i sig. Men vi är ute på hal is om dessa designegenskaper blir självändamål och om finansiella tjänster optimeras utan tillräcklig hänsyn till de grundläggande behoven. Och de har faktiskt inte ändrats särskilt mycket, även om tekniken har gjort det.

Ett tydligt exempel där teknik och nytta kan dra åt olika håll är kryptotillgångar som inte backas upp av en tillgångsmassa utan främst används för spekulation. Finansinspektionens uppfattning om denna typ av kryptotillgångar är varken ny eller unik, men tål att upprepas: som betalningsmedel är de underlägsna, de finansierar inga välståndsskapande investeringar i den reala ekonomin och de används inte sällan som transaktionsmedel vid allvarliga brott. Vad är det för legitima behov som detta ska tillgodose?

Inte desto mindre marknadsförs dessa kryptotillgångar på olika håll som en värdeskapande investering. Men vilket värde skapas? Om jag köper en kryptotillgång och betalar med riktiga pengar så har jag fört över köpkraft från mig till mottagaren och i utbyte fått något med oklart värde. För att tillgodogöra mig en avkastning på placeringen måste jag få någon annan att köpa tillgången av mig till ett ännu högre pris. Gör någon det så har de fört över köpkraft till mig. Och sen kanske tillgången faller i värde. Då är slutresultatet att jag har blivit rikare, och den nya ägaren har blivit fattigare. Här har det alltså inte skapats några nya värden, utan det handlar om en ren förmögenhetsöverföring till dem som avhänt sig tillgången vid ett lyckosamt tillfälle (4). 

Dessa resonemang för mig fram till två slutsatser.

För det första, Sverige är ett positivt exempel på hur traditionella finansiella företag under lång tid kunnat använda ny teknik för att öka kundnyttan och upprätthålla sektorns konkurrenskraft.

Men för det andra: när vi bedömer en ny teknik eller affärsmodell gör vi klokt i att först bottna i frågan om vilka behov innovationen kan tänkas tillgodose. Tekniken har utvecklats snabbt, men många av behoven är ju sådana som vi känner igen sedan tidigare. Hur väl man tillgodoser de behoven, det är måttstocken. Egenskaper som snabbhet, friktionslöshet, engagemang och personalisering kan vara värdefulla, men är inte självändamål. När den tekniska utvecklingen är bländande, då är det särskilt viktigt att sätta människan i centrum.

Tack för att ni lyssnade!

1) Hilary J. Allen (2025): ” Fintech and techno-solutionism”, Southern California Law Review, 98:761.

2) Ulrich Bindseil, Charles-Enguerrand Coste och George Pantelopoulos (2025): “Digital money and finance: a critical review of terminology”, ECB Working Paper No. 3022.

3) SOU 2026:43. Åtgärder mot överskuldsättning. Betänkande av utredningen om åtgärder mot långvarig skuldsättning.

4) En studie från FI 2024 visade att mer än hälften av de svenskar som handlat med kryptocertifikat hade förlorat pengar, trots att den underliggande marknaden utvecklats starkt. (FI-analys nr 44: De flesta har förlorat pengar på att handla med kryptocertifikat | Finansinspektionen)